Om Criscom

Kriskommunikatörernas – Criscom – huvuduppgift är att rekrytera, organisera och vidareutbilda intresserade medlemmar till att vara en särskild resurs för Försvarsmakten och samhället i övrigt vid svåra påfrestningar. Criscom bedriver också information om det svenska totalförsvaret.

Criscom söker sina medlemmar bland journalister, beteendevetare, informatörer, reklam- och PR-folk samt alla övriga som är intresserade av information och kommunikation – med eller utan krisförtecken.

Medlemmarnas insatser är i huvudsak avsedda som stöd i olika slag av informationsinsatser. Detta kan innebära att Criscoms medlemmar, beroende på kompetens och utbildningsnivå, i en krissituation kan tjänstgöra som allt från ordonnans till presstalesman.

Flera av Criscoms medlemmar har internationell erfarenhet och har tjänsgjort i Utlandsstyrkans insatser i, bland annat Afghanistan, Kosovo, London och runt Adenviken. De har också deltagit i internationella övningar, såsom Viking 08, CJSE 09 och Evolved Strife 09.

Criscoms egen utbildningsverksamhet riktar sig både till de egna medlemmarna och till medlemmar i de övriga frivilliga försvarsorganisationerna. Medlemmar i Criscom kan också söka till de centrala kurser som arrangeras av Försvarsutbildarna. Under 2009 har Criscom utbildat personal i såväl kriskommunikation och medierelationer som förberedande utbildning inför internationell presstjänst i konfliktzon.

Criscom är ett rikstäckande specialförbund i Svenska Försvarsutbildningsförbundet – Försvarsutbildarna.

Criscoms löpande verksamhet leds av en förbundsstyrelse som årligen väljs av förbundsstämman, Criscoms högsta beslutande organ. Inom sig har förbundsstyrelsen utsett regionalt ansvariga som i sin tur är den förmedlande länken mellan förbundsledningen och de lokala verksamhetsledarna ute i landet.

Criscoms historia

Kriskommunikatörerna – Criscom – fick sitt namn vid förbundets årsstämma 2005. Vid stämman i mars 2006 antogs nya stadgar för förbundet. Criscom är från och med den 1 juli 2006 ett riksförbund med direktanslutna medlemmar. Denna artikel om förbundets historia är en avkortad och redigerad version av ett kapitel i en minnesbok skrivet av Bosse Andersson, mångårdig ledamot av Förbundsstyrelsen.

Så här började det
I mitten av 1960-talet ansåg man på dåvarande Försvarsstabens Informationsavdelning (Fst/Info) att det behövdes en organisation för att hålla samman dem som var krigsplacerade inom just infotjänsten men som inte övades speciellt ofta och därför riskerade att inte kunna behålla sin kompetensnivå. Så med Bertil Flodin och Anders Franchell i spetsen bildades SMiPS – Sveriges Militära Psykförsvarsförening – 1964.

Till en början ingick SMiPS, tillsammans med Fältartisterna, i Personaltjänstförbundet (FPF). Under de första åren tycks samarbetet ha varit gott, framförallt ute i landet där Personaltjänstförbundet var väl representerat medan SMiPS huvudsakligen hade sina aktiviteter i Stockholmsregionen. I Milo Syd liksom i Milo ÖN var medlemmar från SMiPS synnerligen flitiga gäster på Personaltjänstförbundets seminarier och kurser.

Mot slutet av 70-talet började man dock diskutera att skapa ett eget specialförbund. 1978 beslöts att föreslå årsstämman att begära utträde ur FPF och inträde i CFB som ett specialförbund. Ekonomifrågan och det faktum att SMiPS vuxit från vid starten ca 10 medlemmar till en rätt stor organisation som inte kände någon större samhörighet med FPF var viktiga skäl till förändringen.

Vid årsstämman i oktober 1978 valdes Gunnar Holgård till ordförande i det nya förbundet, vilket visar sig inte vara oväsentligt när det längre fram i tiden skulle beslutas om en bredare medlemsrekrytering.
Vid årsstämman 1979 beviljades SMiPS utträde ur FPF från och med den 1 juli 1979 och inträde i CFB från och med den 1 oktober 1979.

Och sedan blev det ToPF
Årsstämman 1979 beslöt vidare att, eftersom SMiPS samlat medlemmar som inte var krigsplacerade inom Fst/Info utan också inom civila psykförsvarsorganisationer, ändra föreningens namn till ”Totalförsvarets Psykförsvarsförbund”, med det övergripande riksansvaret men också med möjlighet att starta psykförsvarsföreningar ute i landet där medlemsunderlaget ansågs tillräckligt.

I och med inträdet i CFB fick SMiPS medlemmar möjlighet att gå de kurser som årligen anordnas av CFB. Detta kursutbud ansågs emellertid inte vara tillräckligt anpassat för psykförsvarsutbildning och därför tillfrågades Fst/Info om man även i fortsättningen kunde tänka sig vara behjälpliga med att anordna och stödja kurser inom psykförsvarsområdet. Svaret var jakande och inte nog med detta, Fst/Info erbjöd att ställa sin personal till förfogande för att sköta löpande ärenden såsom medlemsregister, utskick av kallelser mm.

Så, efter många turer, kunde ToPF – Totalförsvarets Psykförsvarsförbund – hålla sitt första styrelsemöte den 3 januari 1980 där man skred till verket med nymornad frenesi. Arbetsutskott bildades, stadgekommitté tillsattes och utbildningsgrupp utsågs. Kontakten med berörda myndigheter måste också ha varit synnerligen god för hjälp och stöd för verksamheten kom från många håll. Inte bara Fst/Info ställde upp utan även BN – Beredskapsnämnden för psykologiskt försvar (senare SPF) engagerade sig kraftfullt. Dess dåvarande kanslichef Per-Axel Landahl med sin ersättare Kjell Aggefors fanns med på alla möten.

Inriktningen för ToPF’s verksamhet har med nödvändighet förändrats över tiden i ungefär samma takt som Beredskapsnämnden, SPF och Försvarsmakten fått nya uppdrag eller ominriktats.

Från början var målet först och främst att vidmakthålla kunskapsnivån hos de medlemmar, huvudsakligen press- och informationsofficerare, som redan var krigsplacerade på Försvarsmaktens informationstjänster, såväl centralt som regionalt.

Allteftersom medlemsstrukturen ändrades till att innehålla fler och fler ”civilister” ändrades också utbildningarna till att passa en ny målsättning – ”att rekrytera, informera och utbilda frivilliga för totalförsvarets beredskaps- och krigsorganisation inom ramen för det psykologiska försvarets verksamhetsområden”. Med detta avsågs att medlemmarna skulle kunna krigsplaceras på olika nivåer som t ex infobefäl.

Efter försvarsbeslutet 1996 med en stor ominriktning av Försvarsmakten ändrades målsättningen för ToPF avsevärt då anvisningen ”att utbilda för frivillig tjänst för att stärka samhällets förmåga att möta svåra påfrestningar i fred” tillkom. Detta innebär att allt fler personer med civil bakgrund sökte medlemskap i ToPF för att inom organisationen få en utbildning som lämpar sig även för deras dagliga arbete inom näringslivet, landsting eller kommuner. Men än viktigare är att utbilda medlemmar, som inte har sin dagliga gärning inom den offentliga sektorn, till resurspersoner för att kunna stå till förfogande då så behövs i en fredstida kris i samhället.

Under de gångna åren har medlemsantalet sakta men säkert vuxit. Från att ha varit en tämligen liten organisation vid starten av SMiPS så var man ca 350 medlemmar när SMiPS blev ToPF. I och med organisations- och namnändringen så drev också ett par visionära styrelseledamöter med Gunnar i Holgård i spetsen frågan att öppna organisationen för även icke Försvarsmaktanställda informatörer och intresserade personer i största allmänhet.

Det konstaterades att dugligt folk fanns i såväl företag som i samhället i stort och det vore bra att få in dessa i ToPF och kunna utbilda dem till väl fungerande informatörer. Visionärt var det men inte helt okontroversiellt eftersom ett visst revirtänkande kunde skönjas inom Försvarsmakten. Med tanke på ett alltmer krympande försvar så kan man idag konstatera att denna öppning för ”civilister” närmast var ett genidrag då det annars är tveksamt om ToPF/Criscom överhuvud taget hade existerat idag.

Criscom är numera organiserat som ett riksförbund med direktanslutna medlemmar. Verksamheten och inriktningen varierar stort mellan de olika landsändarna, mest beroende på geografiska förhållanden. 1994 började dåvarande ToPF-Syd en veckoslutskurs i Kriskommunikation på FBU’s kursgård i Höllviken. Intresset för denna kurs växte så snabbt att ToPF ansåg att kursen borde permanentas som en central kurs i CFB’s kursutbud och efter en motion till CFB’s riksstämma 1998 drevs kursen under några år av SPF och ToPF på uppdrag av CFB. Kursen genomfördes på Källvikens kursgård utanför Strömstad med ca 30 elever varje år till och med 2004.

Någon brist på idéer och framtidsvyer har det aldrig varit inom Criscoms organisation. Utvecklingen styrs till stor del av medelstilldelningen men i minst lika hög grad av hur mycken tid som funktionärerna har möjlighet att investera i organisationen. De allra flesta har ju faktiskt ett ”vanligt” arbete att sköta.

Att det finns eldsjälar är för Criscom, liksom för alla övriga frivilligorganisationer, grundbulten för all verksamhet. Samhällets utbud med allt fler aktiviteter och alltmer information bör vara något att ha i åtanke i framtiden. Kommer de yngre medlemmarna som snart skall ta över funktionärsposterna att vara lika fokuserade på Criscom som de nuvarande funktionärerna är? En sak är i alla fall säker – det gäller för förbundet att rekrytera och ta hand om sina ungdomar så att återväxten säkras.